Förr var det alltid herrgården, som var den uppmärksammade byggnaden i ett brukssamhälle, liksom det var om slotten och kyrkorna man skulle tala när man ville beskriva byggnadskulturen i en trakt. Detta har i våra dagar ändrats åtskilligt, icke därför att kyrkor, slott och herrgårdar i vår tid saknas eller icke äro mätare av en bygds kultur, utan därför att intresset i våra dagar alltmera överflyttats från det höga, representativa, märkvärdiga, till vanliga dagliga liv.
Vad brukssamhället beträffar var herrgården förr det väsentligaste i bruksbilden. Det var det gamla aristokratiska samhället. Brukskasernerna voro i regel strängt inordnade i en arkitektonisk enhet med herrgården – brukspatronens bostad i fonden. I de industriella verkens bostadsförhållanden kan man följa dels den stora förändring som skett i fårhållandet mellan arbetare och arbetsgivare, dels även i viss mån en påtaglig förbättring i arbetarnas levnadsstandard. Våra egnahemssamhällen vid bruken visar den demokratiska samhällsstrukturen av idag. De vackra villorna med trädgård, anlagda för sig själva ett stycke från smedjor och verkstäder, herrgårdar etc., betecknar arbetarens väg mot självständighet, större människovärde, större självkänsla.
Visst är det gamla bruket i Vikmanshyttan vackert. Vart man går en sommardag lyser och ler samhället av små trädgårdsland kring långa röda hus med vita knutar, samlade till långa gator, skuggade av lummiga träd. Men den vackra tavlan har dock en baksida som förtar mycket, både estetiskt och hygieniskt. Man kan icke förbigå tanken på det aristokratiska samhället som förut nämnts. Kommer så därtill att alla husen, som äro tvåvåningskaserner, hysa vardera 8 familjer, varav endast hälften, de på nedre botten boende, ha egen ingång till sina lägenheter, samt att ”komfort” som vatten och avlopp saknas, förstår man varför egnahemstanken tog så kraftiga uttryck när den för några år sedan började blomstra.
Det forna av folkhumorn döpta ”Lerbo”, några hundra meter utan brukets hank och stör, blev det i alla avseenden idealiska och demokratiska egnahemssamhället Solhaga. Där utvecklas varje sommar en synnerligen livlig byggnadsverksamhet. Ett 30-tal vackra villor lysa i solskenet, vittnande om att idoghet, sunt förnuft och självkänsla äro utmärkande drag hos dessa bebyggare. Ytterligare ett 20-tal byggnadstomter ha av bruksledningen i våras iordningsställts, varav tre redan börjat bebyggas, medan de övriga ännu så länge vänta på att några raska flinka händer ska komma och av stenbackarna skapa små nätta trädgårdar med den kanske länge drömda stugan.
Det nya samhället, som är ett verkligt litet paradis, är utan tvivel det gamla brukets nya fysionomi och det som ger våra främlingar det mest bestående intrycket av Vikmanshyttan som kultursamhälle.
Naturen är den vackrast tänkbara. Åt ena hållet susar sekelgammal fur och gran, skänkande sina bebyggare den härligt stärkande friska skogsluften. Mot söder finnes den smäckra kokett burriga buskskogen och ett stycke därintill bära vitstammiga björkar upp sina härligheter av löv på sirligt nedsvängda smala yttergrenar. Epilobium, midsommarblomster, nyponblomman lysa upp grönskan med varma färgklickar. Stellariorna nå inte så högt, men de göra effekt med sin stillsamma, ödmjuka vita insats i det rika färgspelet mot den blåglittrande sjön i bakgrunden. Omkring sjön och fälten därintill växla kullar och dalar i behaglig omväxling, beroende på en vad geologerna kalla ”förkastningslinje”, vilken slingrar sig ett gott stycke nästan från Solhaga och bortom sjön Gåran. Och här liksom längre bort räcka visans ”höga berg och djupa dalar” händerna i trofast vänskap. Alltid ett äkta stycke vacker dalanatur!
Vad planering och odling på tomterna beträffar ha egnahemsägarna nedlagt ett oerhört intresserat och gott arbete. Kring stugorna runtom prunka de vackraste blommor, såsom astrar, penséer, solrosor, dahlior m.fl. arter, och de vackra gräsmattorna inte att förglömmas. Allt bidragande till att ge omgivningen en ljus och glad prägel.
Oskar Andersson var en mästare på att uttrycka sig. I denna artikel från mitten av 1930-talet, visar han också sin stora kärlek till både det gamla och det nya brukssamhället. Vad han och ingen annan heller kunde ana att egnahemsområdet kom att expandera på ett så förträffligt sätt – och består idag av omkring 225 villor. Vad hade Vikmanshyttan varit utan den bebyggelsen och fina miljön…?