Gamla Vikmanshyttan > Brukssamhället > Anna och Irma mindes 1920- 30-talen på bruket

Anna och Irma mindes 1920- 30-talen på bruket

Anna Elg

Anna Elg

Anna Elg och Irma Johansson kom båda till världen 1917. Båda växte upp i brukssamhället, gick i skolan tillsammans och båda fann senare kärleken i Säter, Tage Johansson respektive Holger Unnerud. ”Ränderna gick aldrig ur” – om uttrycket tillåts – minnena från den minst sagt omväxlande uppväxten fanns kvar. Här följer några episoder som Anna & Irma en gång tecknade ner…

Klassgränser på bruket
I Vikmanshyttan rådde, som på många andra bruksorter, en klar och markant skillnad på folk och folk. Tjänstemännen och arbetarna bodde för sig och umgicks bara inom respektive grupper. Disponentfamiljen såg man sällan av utan de fanns där bara på Herrgården. Vid midsommarfirandet kunde man dock få se disponentfamiljen då de bevittnade festligheterna vid Mojsen. I rangordningen i samhället stod naturligtvis bruksdisponenten högst och sedan fanns de andra tjänstemännen.

Det fanns ett hus som kallades för Brukshushållet där ogifta brukstjänstemän bodde och hade tillgång till städ- och mathjälp genom Brukets försorg. Som kontrast till detta kan nämnas att det fanns en särskild arbetarbarack med helt annorlunda standard för Brukets ogifta arbetare. Även om mycket av det vardagliga livet var klassuppdelat så fanns det dock högtider där alla deltog, hög som låg. Midsommarfirandet var ju bästa exemplet. Bruket organiserade och ställde upp med lövade lastbilar och då syntes alla ”representerade”.

Den semesterledighet som förekom på 20-talet var koncentrerad kring midsommar och rörde sig om några enstaka dagar.

I samhället kunde vissa klassgränser upplevas tydligt och starkt medan andra var kanske lite mer svårupptäckta men ändå kännbara för dem som drabbades. Bruksbarnen fick exempelvis hålla sig till de lite sämre badställena vid Vikmanshyttesjön medan tjänstemannafamiljerna hade en finare badstrand med sandbotten. Där de förstnämnda höll till var det mer dybotten och stället kallades för Holmbo lorthållet.

Fars arbetsplats
Arbetstiden var uppdelad i tre skift. Nattskiftet varade mellan klockan 21 och 05 medan nästa skift arbetade från 05 till 13. Eftermiddagsskiftet pågick sedan från 13 till 21. På lördagar och söndagar var bara de nödvändigaste enheterna i Bruket i gång.

Om man jämför med dagens arbetssituation fanns det en fördel på den här tiden, att arbetsplatsen oftast låg nära hemmet. Att ta sig till arbetet var för de flesta en promenad på ett antal minuter.

Telefon
Olga Sundström i Byn var brukets första växeltelefonist. Efter ett tag flyttades telegrafstationen till Vretbo. Därefter hamnade verksamheten i Jälkarbyn. När det skulle telefoneras så skulle man be brukets växeltelefonist om att koppla samtalet. Skulle man ringa fick man bege sig till närmaste granne och be att få låna telefonen. Växeltelefonisten fick naturligtvis höra ett och annan som det kanske inte var meningen att hon skulle få höra.

Tidningar
Det var förstås inte alls vanligt med tidningar i hemmen. Socialdemokraten hette en tidning som förekom i vissa familjer, tidningen såldes genom tidningsombud som gick runt i samhället. Andra tidningar var Såningsmannen och Vårt Hem, de senare var veckotidningar.

Radio
En av de första radioapparaterna i Vikmanshyttan innehades av en viss Boholm i Granbo. Det var något som var spännande att få komma dit och lyssna. Det blev till slut så populärt att han kunde ta betalt i form av 25 öre av varje lyssnare.

När man fick en radio i hemmet kunde många grannar komma och lyssna, vänner och bekanta likaså. Bland annat lyssnade man på vasaloppssändningarna med Sven Jerring. I Irmas hem installerades den första kristallmottagaren år 1925.

En lustig episod uppstod när en av grannarna, Trädgårds Agda Andersson var på besök och det var utsändning av radioteatern. Från teaterpjäsen hördes en replik: ”Och där sitter fru Andersson” – Agda blev alldeles förskräckt över detta och sa: ”Nämen, tänk att han kan se mig!”

Post
Anna kommer ihåg att man kunde få hämta brev och annan post vid bruksporten, där gubben Holst i vaktkuren hade satt upp alla inkommande brev på en tavla. På så sätt kunde alla se om någon hade fått post!

Sjukvård
När det gäller sjukvården inom bruket fanns en distriktssköterska stationerad i samhället. Men hon hade ett stort distrikt som förutom själva brukssamhället också omfattade bland annat Ingvallsbenning, Turbo och Prästhyttan. Distriktssköterskan måste ta sig till de olika byarna med hjälp av hästskjuts vilket naturligtvis tog en hel del tid. Om det blev fråga om svårare åkommor blev det till att uppsöka Hedemora sjukstuga.

Vid barnafödslar kommer Irma och Anna ihåg att det fanns en Karin Lindborg som var självlärd och alltid kom och assisterade vid förlossningar. Den första utbildade barnmorskan i samhället blev fru Johansson.

Ett dystert minne: en familj drabbades hårt av TBC vilket ledde till att familjens fyra flickor fick lämna jordelivet. En annan tragisk händelse som har etsat sig fast är när disponentens två små flickor omkom på sitt rum efter att ha osats ihjäl från kakelugnen.

Vägar och trafik
När vi skulle till Hedemora gick stora vägen över Vretbo, det vill säga – vi svängde in på söderbärkevägen från bruket och kom sedan fram i Jälkarbyn och där kunde vi då åka mot Säter eller Hedemora.

Tåget
Brukståget kunde vi få åka med både till Turbo och ner till järnvägsstationen. Om man skulle åka med riktiga tåget kunde man ställa sig och lifta med brukståget. Vi fick då åka med lokföraren framme i loket och stod där med våra resväskor.

Vikmanshyttans järnvägsstation var då en riktig samlingspunkt med egen stins och annan verksamhet. Bland annat fanns där en vattendepå där man fyllde vatten till ångloken. Ibland gick vi ner till Jälkarby-broa och tittade på tågen när de anlände från Hedemora.

Anna Elg

Anna Elg

Turbo-järnvägen
Anna berättar att hon hade släktingar i Turbo så det var inget ovanligt att åka tåg till dem. Med turbotåget fanns det ibland en passagerarvagn som stod uppställd borta vid Brukets bangård i närheten av nuvarande idrottsplatsen Vikmanshyttevallen. Där fanns flera spår och där växlades vagnar.

Mojsen
I samlingslokalen Mojsen ordnades bland annat biografföreställningar, föreläsningar m m. Midsommarfirandet i samhället försiggick alltid vid Mojsen. Samlingslokalen var för det mesta fullsatt vid de olika föreställningarna, speciellt när det visades film. Ett av dåtidens nöjen för bruksbarnen var att gå och se Charlie Chaplin och Edward Persson. De var barnens favoriter. När stumfilmerna visades spelade Ellen Eriksson piano och maken Erik fiol.

En episod som Anna kommer ihåg var när en viss ingenjör Löfstedt kom till Mojsen och skulle se film. Han rökte sina cigarrer under hela föreställnigen, vilket idag skulle vara helt otänkbart. Hade det börjat brinna hade katastrofen varit ett faktum då inga utrymmesvägar fanns och det var väldigt trångt vid in- och utpassering.

Mjölk och bröd m.m.
Första livsmedelsaffären Ringen var en konsumentägd butik som låg på Tallgatan i det hus där numera litografiska verkstaden finns. Senare öppnades en privatägd livsmedelsaffär i närheten av valsverket. Lindholms. En bagarstuga fanns där husmödrarna kunde boka in sig och baka spisbröd. Ibland bakades det också blåbärskaka och hade vi tur kunde vi få ett smakprov.

På Brukets lantgård levererades dagligen mjölk som kunde hämtas vid herrgården. Mjölken betalades genom ett system med poletter som sedan avräknades på lönen. När mjölken skulle hämtas var det bara att ställa sig i kön vid herrgården och vänta på sin tur. Tjänstemannafamiljerna kunde oftast hämta sin mjölk direkt utan att köa. De skickade sina pigor och dessa fick gå in bakvägen på herrgården och hämta ut ransonen.

Matilda som skötte utportioneringen var nog mera frikostig med gräddskummet på mjölken till tjänstemannafamiljerna och de övriga fick kanske en lite magrare mjölk att bära hem. Idag kanske man trots allt skall vara tacksam för detta! Barnen i de finare familjerna fick en kraftigare mjölk men senare i livet tror jag att de har fått betala igen detta i form av att de gått bort tidigare än många av oss andra som fick en smalare kost.

Under alla bostadshus fanns källare och där förvarades mjölk, potatis och andra livsmedel. Varje familj hade sin mjölkkruka nerställd i källaren och det fungerade utan att någon tog fel kruka. Varje familj hade ett eget potatisland.

I Byn fanns tidigare en handelsträdgård där man kunde köpa grönsaker. Trädgården förestods av familjen Brandt men ägdes som det mesta i samhället av Wikmahsytte bruk. Ett minne som Irma har är att familjen en gång fick tomater fån trädgården men ingen av barnen visste vad det var för konstiga frukter utan använde dem först som bollar.

På hösten kunde vi köpa älgkött. Efter älgjakten slaktades det i en av bodarna i närheten av herrgården. Även här blev det oftast så att tjänstemännen fick de finaste bitarna medan de övriga mest fick ta det som blev över.

Smedfamiljerna var innehavare av grisar vilka kunde kalasa på en del av hushållsavfallet. Rökt fläsk och rökt skinka kunde sedan beställas av gumman Holst som hade en liten byggnad i hagen där hon skötte om rökningen. Därifrån kom det många gånger en härlig doft…

Bostäderna
Så gott som alla bostäder ägdes av Bruket. Vikmanshyttan var som alla andra brukssamhällen ett klart uppdelat samhälle med tjänstemannavillor på ett område söder om Tallgatan ner mot Vikmanshyttesjön. På andra sidan Tallgatan fanns arbetarkasernerna. I varje kasern bodde fyra familjer och vanligtvis hade varje familj ett rum och kök.

När pappan i familjen skulle sova efter nattskiftet fick det alltså ske i samma rum där familjen höll till. Då var det ofta nödvändigt att barnens lekar fick ske utomhus. Som uppvärmning användes kakelugnar och vedspisen i köket.

Sanitära förhållanden
När vi växte upp var det för de flesta att hämta sitt dagliga vattenintag vid de pumpar som fanns i bostadsområdet. Det gick åt mycket vatten till matlagning och disk men även till tvätt och bad. De som arbetade nere i verket hade ju inga tvättmöjligheter där utan det blev att tvaga sig hemma i bostaden. Vi blev nog starka av att vi fick bära in vattenhinkar i ur och skur! Tvätt av kläder skedde i brukets tvättstuga och i ån intill sköljde kvinnorna sin tvätt, även under den kalla årstiden.

Slask- och diskvatten tömde vi i en större bassäng i närheten av bostadshusen. Bassängerna tömdes sedan regelbundet av Persson som kom med häst och vagn och skopade upp slasken och körde sedan ut den på brukets åkrar. I hans följe fanns det ofta en stor svärm av kråkfåglar som ville vara med och få sig ett skrovmål.

Torrdassen
Intill bostadshusen fanns torrdassen. Fyra familjer fick samsas om ett dass. Dasset hade sex dörrar och fungerade många gånger som gömställen för oss barn, speciellt när det var regn och rusk. Dassen skulle skuras rena varje vecka och det var varje familjs skyldighet att ansvara för sin vecka. Det blev till att ta fram skurborsten och göra rent kring alla fjöl. Jag kommer ihåg, säger Anna: Dofsens dass var speciellt fint.

Kommunikationsmedel
För det mesta när familjen skulle resa en längre sträcka blev det tal om häst och vagn. Både häst och vagn lånades genom Brukets försorg. Att ha en egen cykel på tjugotalet var inte så vanligt, vanligare under kommande decennium. När man skulle till Säter eller Hedemora var det tåget som gällde.

Anna Elg och Irma Unnerud som förmedlat denna brukshistoria fick leva ett långt och innehållsrikt liv. Irma gick bort år 2000 medan Anna lämnade jordlivet fyra år senare.