Gamla Vikmanshyttan > Annat se- & läsvärt > Sune Björkqvist minns: 1940-50-talens tidsanda

Sune Björkqvist minns: 1940-50-talens tidsanda

VALLA KOR

Wikmanshytte Bruk hade ett stort jordbruk med stora kreatursbesättnigar i Vikmanshyttan, Jälkarbyn och i Prästhyttan ända in på 50-talet.

Under 40-talet var det självklart att bolagets rättare kunde ur skolan hämta ett lämpligt antal ungar för kovallning i två veckors perioder. Sämst var det när man skulle valla i Jälkarbyn, lång väg och bönders ägor som gränsade mot bolagets – det var inte helt lätt att hålla ett trettiotal kor borta från böndernas odlingar. Det var inte bara vägen som var lång, arbetsdagen var också väl tilltagen. Vi skulle vara vid ladugården kl 7.00 och valla till 5 på eftermiddagen. Läxor hade omtänksamma lärare även sänt med oss – psalmverser var ju bra att träna upp minnet på för tio- tolvåringar när dom fick en stund över. När korna smälte maten. Lönen vi fick var – om jag inte minns fel 3 kronor per dag. Matsäck fick vi själva hålla oss med.

Sune Björkqvist

Sune Björkqvist

Jag kommer speciellt ihåg en episod när min kamrat Ante och jag vallat våra två veckor och skulle få hämta vår lön hos inspektoren. Glada inför den väntande förmögenheten knackade vi på kontorsdörren och klev in. Vi möttes av en fruktansvärd utskällning av inspektoren. Han hade väl haft goda möjligheter att öva tekniken på sina underlydande, gissar jag. Vad hade vi då gjort för fel? Jo, vi hade gått in för snart! Han hade inte sagt KOM IN! Vi fick gå ut igen och öva entrén flera gånger innan vi fick våra pengar. Sedan den tiden har jag varit allergisk mot folk i kängor, benlindor och skärp runt kavajen.

Inspektoren fick visst sluta lite plötsligt, men det är ju en annan historia…

UNGDOMSTIDEN

När  kriget var slut -45 och Europa ställde om till fred  skedde ett enormt uppsving i Sverige på alla områden. Framtiden låg ljus och öppen för oss som var unga, jobb fanns för alla, föreningslivet blomstrade som aldrig förr – det var i mångt och mycket en otrolig utveckling.
SDUK (numera SSU), idrottsföreningen, musikkåren, revygäng, Unga Örnar, NTO, olika orkestrar… ja, alla intressen kunde tillgodoses. Kontakter skapades inom och utom länet mellan organisationer och enskilda kontakter som ytter-ligare vitaliserade verksamheterna. Folkan var samlingspunkten på vintern med dans på lördagarna, bio lördag, söndag och onsdag. Säterdalen, Turbo festplats och Knåsen (gamla banan) gällde under sommaren.
Fanns det fler föreningar än vad det fanns folk? Nej, så var det naturligtvis inte men de flesta var medlemmar i flera sammanslutningar och allt skedde på frivillig grund.
Jag minns när Knåsen brann ner, 1953? Vilket avbräck det blev ekonomiskt för föreningslivet, det var ju det som stod för danserna. Nå, SSU och VIF enades om att gemensamt bygga en ny bana, bolaget anvisade mark längre bort från kolhusets grannskap än den gamla legat. Frivilliga röjde marken, gjöt plintar och ordnade väg. Två snickare från Långshyttan (?) byggde banan även den med hjälp av frivilliga händer. Jag tror att den kostade 27.000  kronor – en Volvo PV kostade då 6 – 7 tusen…
En säsong gick med frid och fröjd och amorteringarna klarades. Då kom dråp-slaget! Idrottsföreningens styrelse kallades till disponenten för samtal, han påstod att brandrisken vid nya banan var för stor men om föreningen tog över och SSU steg åt sidan så skulle bolaget ut skulden. Så skedde och efter något år lämnades banan åt sitt öde. Det var nog den ”politiska brandrisken” Wallen-bergs man var förr för!?

DE POLITISKA ORGANISATIONERNA

SSU och SLU var stora i regionen och aktiva på olika sätt. När det gällde nöjes-arrangemangen så besökte vi nog varandra utan problem.
1952 anordnade SSU en resa till ett internationellt ungdomsläger i Wien. Vi var nog en tio-femton unga från Vikmanshyttan som deltog. Resan öppnade våra ögon och sinnen för vad krig innebar. Hamburg var i stort en ruinhög liksom många städer och byar vi såg under vägen. Dagarna i Wien var oförglömliga. Höjdpunkten var det fackeltåg som avslutade lägret när närmare 20.000 unga marscherade genom det av väst och öst ockuperade Wien.
Resan gav mersmak  och  -55 ordnade vi själva en bussresa till Rom, Florens och Venedig – och hem över Wien.
Utlandsresorna var förstås undantag, våra flesta resor skedde med cykel till Säter och Hedemora. Fru Uppman på Stadshotellet i Hedemora lärde oss folk-vett på krogen, på stan höll polis Jansson oss inom ramarna för ett ordentligt uppförande. Jag tror att dessa ”lektioner” varit till nytta och glädje hela livet för oss. Från mitten av 50-talet och framåt tillät ekonomin att vi gick ihop ett gäng och åkte taxi. Falun, Borlänge, ja till och med Stockholm gästades. Albin Lind-ströms taxirörelse nyttjades flitigt.
Lindström tröttnade på att vara ute halva nätterna och köra oss, till slut fick vi själva låna en av bilarna till våra utflykter. Nyckeln till garaget låg gömd vid ga-raget och när vi kom hem på nattkröken läste vi av mätarställningen och betala-de  milpengen genom att lägga pengarna i en ask på bänken i garaget. Någon gång skrevs nog en skuldsedel, förtroendet missbrukades aldrig!
Det finns naturligtvis mycket annat som kunnat vara värt ett och annat ord men jag vill ändå stanna här med en liten reflektion:

Det har slagit mig så här efteråt att det var en stor spännvidd i ålder bland ung-domarna som umgicks i samband med olika aktiviteter – från 15-16 år och upp till en bit över 30-35. Sannolikt berodde det på medlemsskapen i föreningarna. Det fick ju även den konsekvensen att man fostrades in i ett kamratskap som var till stor glädje.